Igår var vi i Filipstad. Vi var där för att baka pepparkakor. Innan vi åkte sa Therese: Om han kommer som sa sist att han inte skulle vara med och baka för det är det bara tjejer som gör. Om han kommer, då blir jag nöjd! Och vet ni vad, han kom! Han var den som kom först, han mjölade, han kavlade, han gjorde granar, grisar och satte in dem i ugnen för att sedan måla dem. Sedan ramlade de in en efter en.
En av killarna säger efter en stund:
- Efter jul ska jag flytta till eget boende!
- Jaha, vad spännande!?
- Är riba bara till för dem som är under 18 år?
När vi sitter där runt bordet så slås vi båda två av känslan, känslan över hur små de är. De är långa, de är killar med mörk röst andra med fortfarande ljusare stämma, men trots att en del av dem är längre och större än oss, långt ifrån alla, och trots deras till en början attityd så finns där hela tiden en nyfikenhet. En nyfikenhet av att få vara med, få veta saker, saker om oss, om samhället de nu bor i, ord, meningar, osynliga regler. De frågar saker, de berättar saker, som känslan av att vara uttittad, att bli kallad elaka saker ute på gatan.
- Nu har jag lärt mig att baka också. Säger en av dem glatt.
- Ja, man lär sig något varje dag. Alla gör det även vuxna. Svarar en av de gode männen som kommit på besök.
Vi sitter kvar en stund och jag börjar ta kort på pepparkakorna, killen har en bättre mobil än mig och vill skicka den till mig via bluetooth, jag har ingen aning om hur man gör. Han frågar mig om det inte är min telefon? Jag skrattar och han hjälper mig.
- Man lär sig något varje dag! Sa jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar